Vi bygger om och bygger nytt

Senast det hände var för sex år sedan. Nu är det dags igen. Vår sajt är gammal och vi ska uppdatera och tänka nytt. Vi vill ha er hjälp. Hur vill ni att vi ska kommunicera och informera i framtiden?

När vi bygger nya Krisinformation.se funderar vi mest kring hur framtida kommunikation och dialog bör ske. Vi vill att fokus ska ligga på information snarare än struktur. Vi vill nå dig med krisinformation oavsett om du väljer att gå in på vår hemsida eller att följa oss i sociala media. Det ska vara så smidigt som möjligt, både för dig och för oss.

I dagsläget har vi många sidor på Krisinformation.se som beskriver allt från olika myndigheters ansvar till vad du har för ansvar vid en utlandsresa. Är den information intressant eller vill ni bara läsa om aktuella händelser hos oss? Vi når ut till flest via våra sociala mediekanaler. Att tänka webbplats i traditionell mening kanske är förlegat?

Även kanaler och plattformar ändras över tid. Nu är Twitter och Facebook stora men imorgon kan det vara något annat. Vi vill lätt kunna nå ut till er där ni är även i framtiden. I dag för vi dialog med er på Twitter, Facebook och vår blogg. Naturligtvis vill vi fortsätta att förbättra den dialogen. Den information vi går ut med ska vara lätt att ta till sig. Krisinformationen ska nå rätt personer i rätt tid.

Kort sagt – vi är öppna för era idéer! Hur vill ni se ett framtida Krisinformation.se?

/Redaktionen

Hur vill du bli varnad?

Det har skett ett giftutsläpp i din kommun. Vinden ligger på mot tätbefolkade områden. Du får reda på det genom att din telefon piper och vibrerar och inte ger sig förrän du tagit del av informationen. När du tittar upp mot informationstavlan vid busshållplatsen har uppgifterna om bussarnas planerade avgångar ersatts med samma information som du precis fått i din telefon.

Du får lift hem med en granne. Men ni kan vare sig trösta er med lugna bilradiofavoriter eller radioreportage från fjärran länder. Även bilradion hamrar in budskapet: Gå inomhus. Stäng fönster, dörrar och ventilation. Avvakta ytterligare information från myndigheterna.

Väl hemma så sätter du dig framför datorn och kan börja chatta med räddningstjänsten. De kan ge lugnande besked. Barnen är trygga i skolan och har samlats i aulan.

Nå, där är vi ju inte riktigt än. Långt ifrån.

SOS Alarm och Sveriges Radios sändningsledning har nyckelpositioner i kedjan för att få varning och information till allmänheten att fungera. En räddningsledare begär ett viktigt meddelande till allmänheten, VMA. Detta vidarebefordras sedan till sändningsledningen.

Sändningsledningen ser till att Sveriges radios alla kanaler sänder meddelandet och distribuerar meddelandet till medverkande TV-företag. Sveriges Radios meddelande sänds med automatik i den privata lokalradion

Krisinformation.se är inte en officiell del av larmkedjan. Vi är inte  garanterade att få veta när ett viktigt meddelande till allmänheten, VMA, utfärdas. Men när vi fått kännedom om en varning informerar vi naturligtvis så fort vi kan.

Sannolikheten att vi får vetskap om larmet är hög. Vi har ett antal olika knep för att se till att vi inte ska kunna missa det, både VMA-hängslen och VMA-livrem. Men det finns ingen garanti. Det finns teoretiska möjligheter att vi missar det.

Snabbast och säkrast när det gäller varningar till allmänheten är fortsatt Sveriges radios P4.

Problemet är att långt ifrån alla har på radion eller tittar på teve direkt. Många använder sin telefon eller dator istället. Men där kan det, om vi har otur, vara tyst om den annalkande krisen. Krisinformation.se kan i bästa fall nå ut via sociala medier eller vår app, liksom Sveriges radio och Sveriges television. Men det finns som sagt inga garantier.

Är det riktigt illa ställt, som i exemplet ovan, används också utomhustyfonerna. Vars tjut kanske inte är så effektivt längre, vilket Marcus Johansson, kriskommunikatör på Länsstyrelsen i Halland, vittnade om i det här blogginlägget.

Så hur ser då morgondagens varningssystem ut?

– Troligtvis kommer det att bli fler kanaler där varningar kan nå ut, säger Lars Olsson som arbetar på enheten för ledningssystem och beslutsstöd på Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB.

– Det uppdrag som SOS Alarm fått med ett kompletterande system via sms och fast telefon är ett exempel.

– I dagsläget finns bara SOS Alarms system planerat för driftsättning men inom EU pågår olika projekt och arbeten inom området. Ett går under namnet Alert4All. MSB följer också utvecklingen i andra länder. Nederländerna har infört ett nytt varningssystem via mobiltelefoner enligt standarden EU-Alert som är intressant.

MSB är den myndighet som ansvarar för varningssystemet VMA och utvecklingen av det. I skrivande stund är det inte helt klart vem som i framtiden  ska se till att varningssystemet moderniseras och anpassas till modern teknik och ändrade medievanor.

– Ansvaret för att ta fram och jobba med utveckling av nya system kan i framtiden vara kvar hos MSB eller hamna på en ny alarmeringsmyndighet, säger Lars Olsson.

Man måste veta vad man önskar sig för att få det man vill ha, som det hette i en sång. Alltså, hur vill ni bli varnade?

Kommentera gärna direkt här på bloggen eller hör av er till Krisinformation.se TwitterFacebook eller om ni vill mejla är adressen redaktionen@krisinformation.se.

Rolf/red

Om sannolikheter i stormvarningar

Annalkande storm. Foto: Johan Nilsson/TT.

Annalkande storm. Foto: Johan Nilsson/TT.

Under måndagen, när varningarna för stormen Simone duggade tätt, fick vi en del frågor om vi inte skrämde upp folk i onödan med braskande rubriker. Vi vet att när SMHI i sin klass 3-varning meddelar att ”mycket extremt väder väntas som kan innebära stor fara för allmänheten” så väcker det känslor.

Samtidigt är det värt att poängtera att en varning inte är ett faktum, utan en sannolikhet. Det här är ett klassiskt dilemma i kriskommunikation. Notera att SMHI skriver att vädret kan innebära stor fara för allmänheten. Inte att det ska gå illa. Den som kör sin bil i 200 kilometer i timmen kan skada sig själv eller andra. Men det mest sannolika är att hen får en adrenalinkick och att allt går bra.

Samma princip gäller för stormar. Att ställa sig på en brygga framför ett stormande hav kan ge ungefär samma känsla som att köra bil i 200 kilometer i timmen. Andra tycker att det är helt ok att mysa framför brasan om strömmen går, några tycker till och med att det är skönt om mobilen slocknar och omvärlden tystnar. Man kanske kan unna sig en sovmorgon när det ändå inte är lönt att försöka ta sig till jobbet eller skolan nästa dag.

Samtidigt finns risken att liv slås i spillror, som när stormen Gudrun drog fram 2005 och ödelade enorma arealer.

Vi vet att om tillräckligt många i ett samhälle fattar välinformerade beslut så minskar det risken att något hemskt händer. Men om en miljon människor i Skåne och Halland hade ställt sig på bryggor för att njuta av naturens krafter, istället för att hålla sig inomhus i går kväll, så hade det kanske ändå gått bra. Även om den sannolikheten hade varit låg.

/petter, red

Hur säkert kan det bli?

Vi får ibland frågor eller synpunkter kring vår drift och tillgänglighet, allt från var våra servrar står till vad vi har för planer om internet går ner. Det är kul att många bryr sig och funderar kring detta. Jag vill här på ett generellt plan berätta lite om hur vi ser på ett aktivt säkerhetsarbete.

Några grundtankar som vi försöker följa är:

Mångfald och spridning

Eller redundans som det också brukar heta. Att systemen så långt som möjligt har flera delar som kan ta över om någon del försvinner. Till exempel har vi flera redaktörsmiljöer som fungerar oberoende av varandra och som står på olika platser geografiskt. Ett annat exempel är att använda anycast för DNS-servrar. Då får vi ett helt nätverk av DNS-servrar som vet var krisinformation.se finns och risken för bortfall på grund av att enstaka servrar går ned minskar.

Kontroll och handlingsförmåga

Hur hårt man än jobbar med att skapa säkerhet så kommer vi ändå att råka ut för både väntade och oväntade störningar som kan hota driften.

Att ha kontroll över alla delar av driften, backup på innehåll och utvecklingsprojekt, planerade reservalternativ för att snabbt sätta upp en ny miljö på ett nytt ställe och peka om adressen är sådant som vi måste ha planer för och ständigt hålla aktuella.

Fantasi

Vi måste ha fantasi nog att fundera ut alla möjliga och omöjliga störningar som kan drabba oss så att vi kan fundera på hur vi kan förhindra dem eller hantera dem om de inträffar.

Vi måste också ha fantasi att tänka i helt andra banor. Vad gör vi om hela internet går ner, kan vi nå ut med informationen på något annat sätt? Vi brukar ibland skoja om att vi alltid kan gå ut och klistra upp lappar i portuppgångar om inte annat.

Det kan tyckas som ett överdrivet exempel. Vi kommer inte att behöva gå ut och klistra upp lapparna själva, det kommer vi säkert att kunna få hjälp med av frivilliga.

Men att dra tankarna till sin spets är alltid en nyttig övning, för säkerhet är inget som man skapar en gång och sedan är färdig med. Det är en ständigt pågående process för att se och möta nya hot, risker och krav i en värld som ständigt förändras.

/Kristian, redaktionsansvarig Krisinformation.se

Vi är redo för zombieapokalypsen

De finns överallt – i alla fall i populärkulturen. Zombier. Kanske är de vår tids mest populära monster. Ursprungligen var zombier inom voodoo en person som fråntagits sin själ och vars kropp används som slav. I dag är bilden av zombier snarare döda vars kroppar vaknar till liv och hungrar. De som blir bitna av zombier blir själva zombier. Smittan sprids som en löpeld genom samhället och över världen som kastas mot apokalypsen. Som fiktion är det ett kittlande ämne. Det är en mardröm man inte vill uppleva i verkligheten.

Vi får ofta in frågor om vår beredskap gällande zombier. Så, hur ser det ut? Har vi en handlingsplan för en zombieapokalyps? Svaret är nej. Vi har ingen plan för att bekämpa zombies. Vi har inga flygblad som informerar om hur man undviker ett zombievirus. Inte heller har vi lager med motorsågar, avsågade hagelgevär eller molotovcocktails redo för distribuering vid ett utbrott. Men vi är förberedda.

Krisberedskap handlar om att vara beredd på det oväntade. Vi har rutiner för vad som händer vid smitta – oavsett om den orsakas av virus eller parasit och oavsett vilka symptom sjukdomen ger. Smittskyddsinstitutet är den myndighet som har huvudansvar vid en större smitta men berörda myndigheter, bland annat MSB, samverkar för att konsekvenserna för samhället ska bli så lindriga som möjligt.

Slutligen kan jag tillägga att zombier i dag har satts i arbete i krisberedskapens namn. Det började som ett sätt för amerikanska smittskyddsmyndigheten CDC (Center for Disease Control and Prevention) att nå ut till större grupper med råd inför den kommande orkansäsongen. Myndigheten gick istället ut med instruktioner för hur man klarar sig undan en zombieapokalyps. Tanken var att om man är redo för ett zombieutbrott är man även bättre förberedd på andra mer sannolika händelser. Nyheten spreds snabbt över världen. Än i dag, två år efter publiceringen, fortsätter zombiekampanjen att nå nya grupper med information om krisberedskap.

Så vi är redo – men är du det?

Sveriges krisberedskap bygger på att alla tar ett gemensamt ansvar för vårt lands, vår egen och våra anhörigas säkerhet. Det finns alltså saker som du kan göra för att bättre klara av såväl strömavbrott som zombier. Läs mer om din krisberedskap på DinSäkerhet.se.

/Irene, red

Myter om åska

 

Foto: Michael Berggren COPYRIGHT PRESSENS BILD

Foto: Michael Berggren/Pressens bild

I dag varnar SMHI för kraftig åska i sydvästra delen av landet. När jag var liten tvingade min mamma alltid ut mig och min familj i bilen när kraftiga åskoväder drog in över vår by. Där satt vi och darrade som asplöv och räknade sekunder mellan blixt och knall tills ovädret gått över. Men är det verkligen säkrare att sitta i bilen när det åskar?

Det finns många myter och missförstånd om vad som är säkert och inte under ett åskväder. På vår systersajt Dinsäkerhet.se berättar Vernon Cooray, professor vid avdelningen för elektricitetslära vid Uppsala universitet, om några vanliga myter om åska.

Bland annat tror många felaktigt att bilen är det säkraste stället när åskan närmar sig. Många moderna bilar är inte perfekta metallburar där man skyddas från blixten. Tryckvågen från blixten kan slå sönder vindrutorna, och det finns risk för att bilen börjar brinna.

Om man är utomhus är det dock bättre att vara i bilen än utanför. Men man ska inte röra metalldelar inuti bilen, det vill säga det som leder ström.

– Sedan tror vissa att skor med gummisulor skyddar mot blixten – eller att det är farligt att ringa med mobiltelefon när åskan går. Det är inte sant, klargör Vernon Cooray.

Om ett åskväder närmar sig och åskmolnen tornar upp sig bör du klättra ner från höga höjder som exempelvis byggnadsställningar och tak. Det är inte heller lämpligt att flyga drake, bada, vindsurfa eller fiska vid stränder och bryggor. Är man utomhus ska man alltid undvika träd eller höga föremål som blixten kan slå ned i. De flesta som träffas av blixten utomhus har stått under ett träd. Man ska också undvika stora öppna ytor.

Med andra ord är det säkrast inomhus.

Vad gör du när det åskar? Stannar du inomhus eller sätter du dig hellre i bilen, precis som jag brukade göra?

På Dinsäkerhet.se hittar du en checklista om hur du skyddar dig mot åskväder

På Krisinformation.se finns samlad information om åska

Om åska på SMHI:s webbplats

/Emanuel, red.

Om käcka sånger och dåliga odds

Children Ducking Under Desks
Copyright Corbis 1962

Under kalla krigets mörkaste dagar lanserade amerikanska myndigheter kampanjen ”duck and cover”- ducka och ta skydd. Med hjälp av en tecknad sköldpadda och en glad sång skulle barn lära sig att slänga sig under skolbänken om de utsattes för en kärnvapenattack. Man kan lugnt konstatera att en skolbänk inte utgör ett speciellt effektivt skydd vid en direktträff, men det värsta vi människor vet är nog att vara fångade i livsfara utan ens en teoretisk chans att förbättra våra odds. Då är en skolbänk bättre än inget.

En gammal regel i kriskommunikation är att alltid föreslå en åtgärd i samma andetag som varningen utfärdas. Formuleringar som ”alle man på däck”, ”ta betäckning”, ”stäng alla fönster och dörrar”, är exempel där man går direkt på åtgärdsförslaget. Skulle man säga i stort sett samma sak utan att föreslå någonting blir det: ”ni kan drunkna”, ”ni kan sprängas”, ”ni kan förgiftas”. Då antas risken vara större att människor antingen förlamas av skräck eller, när det gäller mindre allvarliga hot, ignorerar faran.

Det tvistas om huruvida ”duck and cover” var en speciellt lyckad kampanj. Den muntra tonen som ackompanjerar de dåliga oddsen är lätt att förlöjliga. Därför vilar ett ansvar på aktörer inom krishantering att tänka igenom vilka råd som verkligen är vettiga, och att helst undvika att försöka bädda in fruktansvärda budskap med käcka sånger.

För vår del gäller det att alltid försöka vara konkreta. Alla texter på Krisinformation.se ska innehålla råd på vad du kan göra för att minska riskerna vi skriver om. Ibland är det förstås lättare sagt än gjort, för vad bör man egentligen göra om en stor rymdsten träffar ens stad inom sju sekunder? Tja, ”duck and cover” kanske tyvärr ändå är det bästa förslaget.

/petter, red

Brus i kanalerna?

På redaktionen för Krisinformation.se är vi inte mycket för talesätt. Ett talesätt som vi inte alls tror på är ”hälsan tiger still”. Därför var vi ofina nog att fråga er, kära läsare, vad ni tyckte om våra twitterinlägg.

Som ni kanske har läst i inlägget nedan har vi just genomfört en twitterundersökning. Det gjorde vi för att få grepp om vad ni tycker om oss och vad vi bör förbättra. Överlag verkar våra twitterföljare vara ganska nöjda med oss. Det kunde man förstås ana. Varför annars följa oss?

Ändå är det inte självklart att våra följare finner våra enskilda tweets särskilt intressanta, eftersom de ofta handlar om lokala kriser och händelser som berör ganska små grupper av människor. Vi blev därför positivt överraskade när många svarade att de vanligtvis finner våra tweets ganska eller mycket intressanta.

En kritik som vi återkommande får är att vi borde hålla oss till krisinformation i våra kanaler. Det vill säga, låta bli att ställa sådana här frågor eller föra annan typ av dialog som inte är direkt krisrelaterad. En åsikt som vi mycket väl kan förstå, eftersom vi en gång har haft den själva.

När vi började twittra i april 2009 startade vi en renodlad krisinformationskanal. Den hette Krisinformation och innehöll bara rubrik och länkar till de nyheter som vi publicerar på vår webbplats. Efter bara någon vecka insåg vi att vi ville föra dialog också för att svara på frågor som vi fick eller ge lästips. Det här blev ytterligare tydligt eftersom svininfluensan pågick under just den här tiden. Det fanns många frågor att besvara, men vi vågade inte blanda prat och information. Istället startade vi ett nytt konto för dialog. Det fick heta Red_krisinfo.

Under ett par år fortsatte vi så. Dialog fördes i en kanal och renodlad krisinformation meddelades i en annan. I december 2011 beslöt vi oss för att det var dags att slå ihop de två.

Det blev förvirrande både för oss och våra följare. Om jag har en fråga angående en nyhet, ska jag byta kanal då? Och visst är det märkligt att ha ett twitterkonto där vi inte kommunicerar, som en megafon. Sociala medier är ju till för att kommunicera. Allmänheten är vår målgrupp och genom att bara ha en kanal ville vi tydliggöra att dialog är en självklar del av vårt uppdrag. Dessutom upplever vi det som tydligare att bara prata på ett ställe.

Vi har full förståelse för att de finns läsare som tycker att vårt namn ska vara förbehållet riktigt allvarliga händelser och att en tweet från oss ska vara en tydlig varningssignal. De tycker inte att vi ska twittrar om mindre akuta händelser eller be om feedback från våra läsare. Men vem ska avgöra vad som är viktigt och relevant? Det som spelar stor roll i Hyltebruk är kanske inte viktigt för någon i Trollhättan. Och för oss är dialogen med er viktig.

Kommunikation är dock en ständigt pågående process och om ett år har vi kanske ändrat vår strategi återigen. Det är för att veta om det vi gör fungerar eller inte som vi ställer frågor eller gör undersökningar som den jag berättar om. Vi är väldigt tacksamma över att så många har bidragit hittills och vill gärna påminna om att era åsikter är välkomna alldeles precis när som helst. I dagsläget tror inte vi på att föra dialog i en separat kanal.

Vi tror att de här samtalen är en stor del i att vi i dag har drygt 31 300 följare på Twitter.

/Redaktionen

När medborgarna kriskommunicerar

Skärmklipp3

När Karlstad kommun drabbades av en vattenläcka förra året fick de drygt 200 kommentarer på sin Facebooksida. Att vakna med kranar utan vatten betyder en morgon utan dusch, kaffe och äggkokning. Den som saknar krisförråd får dessutom gå törstig. Att vara utan vatten är inte kul, inte ens om det bara gäller för en morgon.

Så var de här 200 kommenterarna skrivna i ilska? Handlade det om invånare som krävde tillbaka sitt vatten, besvikna över att kommunen inte snabbade på?

Tvärtom. Medborgarna var glada. De ville bidra till att lokalisera läckan. Karlstad kommun hade tagit tillfället i akt att arbeta med vad man brukar kalla för crowdsourcing. Än så länge finns inget svenskt ord, men i korthet går det ut på att allmänheten bidrar med information för att kartlägga eller lösa ett problem. För att få reda på vilka bostadsområden som saknade vatten frågade kommunen sina invånare på Facebook.

Visst finns det andra instanser än kommunikationsavdelningen som ska arbeta med frågor som den här. De som jobbar med vattenfrågor, till exempel. Att kommunicera direkt med de drabbade har flera goda syften. Dels kan man förekomma den fysiska utredningen och snabbare hitta problemet genom att ta in uppgifter i realtid. Dels ger det invånarna en öppen dörr rakt in i kommunen. De drabbade får tillfälle att ställa frågor om läget, berätta hur det är hos dem och snabbt uppdatera sig om hur arbetet fortskrider genom att läsa vad andra invånare skriver.

När jag fick den här historien berättad för mig var den paketerad som ett gott exempel på kommunikation i sociala medier. Och det är den. Men framför allt är den ett alldeles utmärkt och glädjande exempel på lyckad kommunikation.

Innan vi hinner blinka tror jag att just kommunikation i sociala medier är ett utdött begrepp. Istället återgår vi till att prata om vanlig kommunikation. Och i den är dialog med allmänheten bara en helt självklar del.

Visst blir man glad när man tänker på det?

/Jeanna, red.